Elin ٩(●̮̮̃•̃)۶

Hej. Var längesen, jag vet, sorry.

 

Min första riktiga semester är slut, och ja, det känns skitjobbigt, precis som för alla andra. Visst, jag älskar mitt jobb och allt det, men jag tycker självklart mer om att vara ledig, är inte dum :P

 

Sommaren då? Mycket kantarellplockning har det blivit, mycket promenader i skogen med Atlas! Stockholm tre dagar med mamma & clara. Allsången, fick mums-mums av Måns-snygg ! Var med i tv och hade det jävligt bra bara! Bodde på fräscht hotell och allt var kanon! Skara Sommarland med pappa och clara! Skitfint väder och en underbar dag, kanon! Halmstad med mamma och clara, sov hos A-L, havet och lite mys, underbart! Sen även shopping på A6 med malin, massa där! Shopping på Lager 157 med Sanna  och även shopping i Halmstad med mamma och clara!

 

Det har blivit lek med Becka och hundarna, träffa Malin mycket, även andra kompisar en skvätt! Det har blivit lite sommarflirt, men inget jag vill ha. Det har varit förlovningsfest, Bolmendagen, Chappen och Sigges. Mycket tid hos moa och viktor eftersom att de har flyttat, Många kvällar där när spontaniteten kommit fram, mycket att göra vad man vill., Mycket gos med en underbar systerdotter som jag älskar!

 

Det har blivit hämtning på uv-läger där jag saknat att vara med, många turer till Smålänningen med olika folk, lite shopping i Ullared och annat. Sovit borta några nätter och varit lycklig. Cyklat med pappa, åkt fyrhjuling med pappa och plockat ännu mer kantareller och blåbär.

 

Semestern har varit bra, men ändå har en sak fattats mig, lyckan..

 

DU har fattats. Du har fattats mig varje natt, varje morgon, varje dag hela tiden och varje sekund. Inser att det är över, och det tar döden på mig, jag vill inte se.

 

Har mått sämre än vad jag trodde var möjligt.

 

Och de säger att i nöden prövas vännen, och det är sant. Sjukt besviken på många jag såg som nära vänner, som inte brytt sig ett skit. Den värsta tiden i mitt liv har det varit, helt på allvar, och ändå bryr sig inte mina närmsta vänner. Klart att många nära gjort det, men är väldigt ledsen på vissa. Jag som alltid brytt mig om er, hur kan ni lämna mig när det är som svårast? Jag har gett upp om er, har mina nära, som blivit ännu närmre, tack för att ni finns!

 

Livet går vidare, trots att jag vill ligga under mitt täcke och vara ledsen hela tiden så går inte det. Jag måste till jobbet, måste ta hand om älskade Atlas,måste ta hand om min äckliga diabetes-jävel och måste börja leva, trots att det tar emot.

 

Jag vågar visa mig svag, det vågade jag inte förr. Men har slutat bry mig. Den som stod mig allra närmst mitt hjärta har försvunnit ur mitt liv,och det är okej att tycka det är jobbigt.

 

 

 

 

"Leta inte efter någon du kan leva med, leta efter någon du inte kan leva utan"