Elin ٩(●̮̮̃•̃)۶

Det kommer ett djupt inlägg här nu, så du som inte orkar eller bara tänker klaga på mig, läs inte alls.

 

Livet är hårt, det har alltid varit och kommer alltid att vara. Hade jag fått bestämma hade mina föräldrar aldrig skiljt sig, min mormor, farfar och morfar hade inte dött så tidigt, varken jag eller Moa hade fått diabetes, jag hade inte velat bli lämnad av kärleken i mitt liv och mått skit över det i ett halvår och jag hade inte varit tjock. Men nu är det som det är.

 

Så varför händer allting samma personer? För att just du är så stark att du klarar av det? Vid minsta sak som händer tänker jag att nu klarar jag inte mer, en sak till och jag bryter ihop. När jag har haft en dag på jobbet (som är det bästa jobb man kan ha) där barnen har skrikit, det har varit stressat och jag har haft huvudvärk hela dagen. Jag kommer hem till mitt hus, det är mörkt, jag måste ut med atlas fast att klockan närmar sig sex och jag helst vill dra täcket över huvudet. Jag går en runda med honom, han drar och är allmänt jobbig en sådan här dag när jag egentligen inte orkar alls. Jag kommer hem, kollar i kylskåpet men är inte sugen på något, men vet att jag måste. Lagar mat till mig själv som nog kan vara topp tio på det tråkigaste man kan göra i livet. Jag duschar men orkar itne vänta tills håret torkar tills jag går och lägger mig. Någonting går säkert sönder under tiden dessutom, och mamma skickar sms att hon aldrig hör av mig, kanske har ännu en fisk i akvariumet dött. Jag släpper ut Atlas för att kissa snabbt, och han sticker iväg. Jag skriker efter honom, men han kommer inte tillbaka. JAG ORKAR INTE. Jag har pjamas på mig, så trampar bara i mina stövlar och går ut och ropar. Går utomhus i en halvtimma och skriker efter Atlas, börjar känna paniken att han kanske är död. Inte han också, han är det enda jag har kvar. Jag fryser, det är 14 minus och jag har bara pjamas och fleecetröja på mig. Mitt hår har frusit till is eftersom att det nyss var skitblött. Det är mörkt där jag går för efter mitt hus slutar gatlysena. Efter en halvtimma kommer Atlas springande, jag vet att man inte ska skälla, man ska vara positiv, men jag orkar inte. Jag vet inte om det är för att jag blir glad eller om det är för att jag är arg, ont eller vad som helst, men jag lägger mig ner i snön. FÖR ATT JAG ORKAR INTE. Jag ligger i en snöhög i pjamas, stövlar, fleece, is i håret och jag lipar. Jag tar mig upp, går tillbaka in i huset, har ont på kroppen för att jag fryser, tar blodsocker och märker att jag har känning. Slänger i mig lite oboy med för gammal mjölk. Lägger mig i sängen och tänker att jag hade kunnat göra vad som helst för att få somna tillsammans med någon jag tycker om, att bara få känna att någon håller om mig. Jag vill ha någon jämte mig som förstår, som jag kan berätta för hur min dag har varit, som kan tycka synd om mig, hålla om mig och säga att allt kommer att bli bra.   

 

Dessa dagar orkar jag inte, och jag kan vara ärlig nog att berätta det, för jag har slutat bry mig om vad folk tycker om mig.

 

Livet tar slut, när vet man inte, kanske när man minst anar det. Kanske dör man när man är som absolut lyckligast i hela livet, kanske dör man helt själv. Det vet du inte. Men vad du vet är att du inte ska vänta på att saker ska hända. Gör det som gör dig lycklig, var med vem du vill utan att folk ska bry sig, byt jobb om du inte är glad när du går dit. Flytta till ett helt nytt ställe om du inte trivs där du bor, ät spagetti varje dag om det endast är det du gillar. Vänta inte på någon som inte vill ha dig, utan hitta den som vill ha dig hela tiden. Ta hand om dig själv och ditt liv. För vet du? När som helst kan det ta slut, och då vill du inte ångra att du väntade med det som gör dig som mest lycklig.

 

Så såra inte folk i din närhet, ta hand om de du älskar, för en dag när som helst, tar det slut.