Elin ٩(●̮̮̃•̃)۶

Ångest.

Det är dags för sjukhuset imorgon, igen. Denna gången är jag sjukt nervös. Nervös för att jag tappat bort en sak,rädd för att få skäll. Ännu mer nervös för att det kommer vara högre än vanligt. Och ändå mest nervös för att det kanske kommer bli så som de pratat om ett tag, men som jag bara slagit bort. Vi får se.

Finns inte ord för hur mycket jag hatar att åka dit. Hade helst haft med mig någon, typ Atlas som kunde försvarat mig. Tänk Atlas, inne på sjukhuset. Som kunde skällt på de som ger mig besvikna blickar, som kunde morrat på de som skäller på mig, som kunde vara där med sin söta snälla blick som säger att allt kommer att bli bra. Lilla gubben vad jag älskar dig. Och när man åker hem, all ångest som kommer när man åker bilen hem igen, fy fan.

Jag brukar faktiskt vara stark, men ikväll får det vara okej att vara ledsen, att känna sig liten och sakna någon som håller om en.

Ensamheten. Plötsligt finns den bara där, gnager i kroppen. Du stannar upp, tänker, inser att du just i detta nu är helt ensam. Från glädje till tomhet på några sekunder. Åker från ett hus fullt med folk, till ett hus tomt på människor. Det räcker att sätta sig i bilen på väg hem så känner du det, ensamhet. Kan vara både vackert och tragiskt, vackert för att du har någonting att längta efter, tragiskt för att det kanske aldrig kommer. Ensamhet. Ett mörkt hus på kvällen, en bil som åker från din garageuppfart, saknaden av en hand i väntrummet, en famn att känna sig trygg i. Ensamhet, känslan av att tänka att om du dör, här och nu, så dröjer det många timmar innan någon saknar dig, kanske en hel dag. Känslan av att ingenting spelar någon roll.