Lite tankar
Ibland när jag tänker efter så känner jag mig så dålig. Jag tar verkligen inte vara på det jag har, det vet jag.
Jag har så många runt omkring mig som betyder så sjukt mycket och som jag älskar, men som jag aldrig säger det till. Jag vet att jag har lite problem med att visa känslor, och jag tycker det är jobbigt. Men bara för att jag inte berättar hur mycket du betyder för mig så gör du det, betyder alltså. Så mycket mer än du tror. Och du är ingen speciell, utan bara alla i min närhet.
Jag säger dumma saker istället för bra, det är alltid lättare att säga något taskigt eller något snällt.
Innan jag blev ihop med Joacim så hatade jag folk som slutade umgås med sina kompisar när de skaffade pojk/flickvän. Men jag förstod inte. Jag fattade inte hur jävla mycket man kan älska någon. Jag älskar mina kompisar med, självklart, men det är en annan slags kärlek man inte ens kan förklara. Nu är det inte så att jag har slutat umgås med mina kompisar, men självklart har det blivit mindre eftersom att den tiden kompisarna hade förr har du delats med den tiden Joacim har.
Jag kan sakna Joacim sjukt mycket fast att vi precis har träffats, samtidigt som jag kan sakna mina kompisar med.
Jag saknar tiden med Malin, när vi var hela tiden. Vi umgicks hela dagen i skolan, och direkt när vi kom hem ringde vi till varandra. Våra föräldrar var arga för att telefonerna alltid var upptagna av oss. Lärarna tjatade och sa att vi inte var bra för varandra, men vi hjälpte varandra att överleva, det vet i fan hur det hade gått om jag inte haft Malin.
Jag saknar tiden då Elin bodde hemma. Jag visste när helgen närmade sig att jag skulle vara med Elin, inte vad vi skulle göra eller med vilka, men jag visste att jag skulle vara med henne. Jag har delat så sjukt mycket med Elin, och hon är verkligen en av dem som vet absolut mest om mig. När jag gick i nian och Elin i åttan var vi jättemycket efter skolan, och på fotbollen var det alltid vi. Likaväl på uv. Det var en bra tid.
Jag saknar tiden då Becka bodde hemma. Oftast var hon med mig och Elin på helgerna, och jag visste att när jag var med dom två så var det alltid roligt. Det spelade inte så stor roll vad vi gjorde, det räckte med att vi var tillsammans. Den bästa tiden var i bilen på väg till och från olika ställen, där ballade vi ur totalt, och kanske mest jag, men det var riktigt kul. Becka är en som alltid har brytt sig väldigt mycket, hon vill hellre att hennes vänner ska må bra än hon själv. En riktig kompis helt enkelt.
Jag saknar tiden med Anny. När både hon och jag bodde hemma hos pappa och yvonne. Vi gick till bussen tillsammans på morgonen, och när vi kom hem från skolan umgicks vi hela tiden. Vi brukade sova i samma rum, och jag pratade ut om alla mina problem samtidigt som Anny mest höll med och lyssnade. Ibland känns det som att hon aldrig fick prata, utan bara lyssna på mig. Anny visade mig väldigt mycket, hon hjäklpte mig att förstå hur viktiga alla folk är, och att alla är bra på något. Samtidigt som det låter väldigt ordentligt nu så var vi totalt galna ibland, vi brukade köra bil fast vi inte hade körkort, och sov på balkongen när det nästan var vinter och allting.
Jag saknar tiden med Ida. Ett tag var vi hela tiden. Vi gick på både uv och fotboll tillsammans, och jag var nästan alltid med henne före träningarna. När vi spelade med killarna var nog en av de bästa tiderna i mitt liv.
Ibland kan det kännas som att tiden med kompisar är lite förbi, för även om man vill umgås man inte lika mycket som man gjorde förr. Man har pojkvänner, skola, jobb och bor kanske inte ens kvar på samma ort längre.
Jag vet att mina kompisar alltid bara är ett samtal eller ett sms bort, men det är inte alltid man tar det där samtalet. Jag känner att jag inte vill störa, och samtidigt kanske jag inte har något speciellt att säga, utan bara vill prata och då känns det lite onödigt.
Samma sak är det med Clara. Som egentligen är världens sötaste och bästa lillasyster, men jag ger henne inte den tiden hon förtjänar. Jag är alltid arg när hon är i närheten, och jag tror att hon är ledsen över det.
Hur lång tid tar det för mig att tex spela lite fotboll med henne eller sitta på hennes rum när hon vill visa mig saker. Jag måste bli snällare, och försöka ha mer tålamod med henne, snart är hon så stor att hon inte längre kommer vilja umgås med mig,och då är det för sent.
Jag saknar tilloch med tiden när vi bodde allihopa tillsammans på Nennesholm. Pappa finns knappt kvar i mitt liv längre, och det tycker jag kan kännas jobbigt när jag tänker på det. Jag vet att han bor nära och att jag gärna får komma dit, men när jag väl gör det så känns det lite tillgjort och jobbigt.
Så mycket små saker som det bara är jag som kan göra något åt, men ändå blir det inte av. Jag vill hitta orken till att vara snäll mot mina nära och kära, samtidigt som jag vill ha orken att ta hand om mig själv, om diabetesen, skolan och allting. Som det känns nu har jag ingen motivation till någonting, och speciellt då itne skolan och diabetesen. Jag hade gärna kunnat kasta mina sprutor här och nu och aldrig ta dom igen, men jag vet att jag kommer må sjukt dåligt och tillslut dö av det, så det är därför jag inte gör det.
Ibland tänker jag om jag ska hoppa av skolan, för det är riktigt motigt att gå dit. Men jag har ändå gått snart 2 av 3.5 år, och jag vet att det är med barn jag vill jobba, så det är kasnke bara att bita ihop och försöka överleva.
Det blev väldigt många tankar i det här inlägget, men det kändes skönt att få det ur sig lite.
Hoppas på en bättre tid framöver.
Lilla plutten <3
Jag har så många runt omkring mig som betyder så sjukt mycket och som jag älskar, men som jag aldrig säger det till. Jag vet att jag har lite problem med att visa känslor, och jag tycker det är jobbigt. Men bara för att jag inte berättar hur mycket du betyder för mig så gör du det, betyder alltså. Så mycket mer än du tror. Och du är ingen speciell, utan bara alla i min närhet.
Jag säger dumma saker istället för bra, det är alltid lättare att säga något taskigt eller något snällt.
Innan jag blev ihop med Joacim så hatade jag folk som slutade umgås med sina kompisar när de skaffade pojk/flickvän. Men jag förstod inte. Jag fattade inte hur jävla mycket man kan älska någon. Jag älskar mina kompisar med, självklart, men det är en annan slags kärlek man inte ens kan förklara. Nu är det inte så att jag har slutat umgås med mina kompisar, men självklart har det blivit mindre eftersom att den tiden kompisarna hade förr har du delats med den tiden Joacim har.
Jag kan sakna Joacim sjukt mycket fast att vi precis har träffats, samtidigt som jag kan sakna mina kompisar med.
Jag saknar tiden med Malin, när vi var hela tiden. Vi umgicks hela dagen i skolan, och direkt när vi kom hem ringde vi till varandra. Våra föräldrar var arga för att telefonerna alltid var upptagna av oss. Lärarna tjatade och sa att vi inte var bra för varandra, men vi hjälpte varandra att överleva, det vet i fan hur det hade gått om jag inte haft Malin.
Jag saknar tiden då Elin bodde hemma. Jag visste när helgen närmade sig att jag skulle vara med Elin, inte vad vi skulle göra eller med vilka, men jag visste att jag skulle vara med henne. Jag har delat så sjukt mycket med Elin, och hon är verkligen en av dem som vet absolut mest om mig. När jag gick i nian och Elin i åttan var vi jättemycket efter skolan, och på fotbollen var det alltid vi. Likaväl på uv. Det var en bra tid.
Jag saknar tiden då Becka bodde hemma. Oftast var hon med mig och Elin på helgerna, och jag visste att när jag var med dom två så var det alltid roligt. Det spelade inte så stor roll vad vi gjorde, det räckte med att vi var tillsammans. Den bästa tiden var i bilen på väg till och från olika ställen, där ballade vi ur totalt, och kanske mest jag, men det var riktigt kul. Becka är en som alltid har brytt sig väldigt mycket, hon vill hellre att hennes vänner ska må bra än hon själv. En riktig kompis helt enkelt.
Jag saknar tiden med Anny. När både hon och jag bodde hemma hos pappa och yvonne. Vi gick till bussen tillsammans på morgonen, och när vi kom hem från skolan umgicks vi hela tiden. Vi brukade sova i samma rum, och jag pratade ut om alla mina problem samtidigt som Anny mest höll med och lyssnade. Ibland känns det som att hon aldrig fick prata, utan bara lyssna på mig. Anny visade mig väldigt mycket, hon hjäklpte mig att förstå hur viktiga alla folk är, och att alla är bra på något. Samtidigt som det låter väldigt ordentligt nu så var vi totalt galna ibland, vi brukade köra bil fast vi inte hade körkort, och sov på balkongen när det nästan var vinter och allting.
Jag saknar tiden med Ida. Ett tag var vi hela tiden. Vi gick på både uv och fotboll tillsammans, och jag var nästan alltid med henne före träningarna. När vi spelade med killarna var nog en av de bästa tiderna i mitt liv.
Ibland kan det kännas som att tiden med kompisar är lite förbi, för även om man vill umgås man inte lika mycket som man gjorde förr. Man har pojkvänner, skola, jobb och bor kanske inte ens kvar på samma ort längre.
Jag vet att mina kompisar alltid bara är ett samtal eller ett sms bort, men det är inte alltid man tar det där samtalet. Jag känner att jag inte vill störa, och samtidigt kanske jag inte har något speciellt att säga, utan bara vill prata och då känns det lite onödigt.
Samma sak är det med Clara. Som egentligen är världens sötaste och bästa lillasyster, men jag ger henne inte den tiden hon förtjänar. Jag är alltid arg när hon är i närheten, och jag tror att hon är ledsen över det.
Hur lång tid tar det för mig att tex spela lite fotboll med henne eller sitta på hennes rum när hon vill visa mig saker. Jag måste bli snällare, och försöka ha mer tålamod med henne, snart är hon så stor att hon inte längre kommer vilja umgås med mig,och då är det för sent.
Jag saknar tilloch med tiden när vi bodde allihopa tillsammans på Nennesholm. Pappa finns knappt kvar i mitt liv längre, och det tycker jag kan kännas jobbigt när jag tänker på det. Jag vet att han bor nära och att jag gärna får komma dit, men när jag väl gör det så känns det lite tillgjort och jobbigt.
Så mycket små saker som det bara är jag som kan göra något åt, men ändå blir det inte av. Jag vill hitta orken till att vara snäll mot mina nära och kära, samtidigt som jag vill ha orken att ta hand om mig själv, om diabetesen, skolan och allting. Som det känns nu har jag ingen motivation till någonting, och speciellt då itne skolan och diabetesen. Jag hade gärna kunnat kasta mina sprutor här och nu och aldrig ta dom igen, men jag vet att jag kommer må sjukt dåligt och tillslut dö av det, så det är därför jag inte gör det.
Ibland tänker jag om jag ska hoppa av skolan, för det är riktigt motigt att gå dit. Men jag har ändå gått snart 2 av 3.5 år, och jag vet att det är med barn jag vill jobba, så det är kasnke bara att bita ihop och försöka överleva.
Det blev väldigt många tankar i det här inlägget, men det kändes skönt att få det ur sig lite.
Hoppas på en bättre tid framöver.
Lilla plutten <3
