Sanningen
Jag måste få skriva av mig lite, få ett försök att skriva sanningen, att få berätta vad jag känner. Som alla såklart vet så gjorde jag och Joacim slut för flera månader sedan, i maj för att vara exakt. Det var ett gemensamt beslut, eller egentligen mitt. Saken var bara att jag ångrade mig efter några dagar, men det gjorde inte han. Det kändes som att mitt liv skulle ta slut, han var min trygghet och en av de allra bästa personerna jag hade i mitt liv. Vi bestämde att det bara var en paus, han ville vara ensam tills efter sommaren så att han skulle hinna fixa med sina bilar och så. Vi träffades fortfarande ofta, sov ihop, kollade film och det kändes typ som förr. Bara ingen annan fick veta. Det är därför folk tycker att jag är cp som inte kunnat släppa taget, men det har liksom aldrig blivit någon avslut direkt. När han slutat höra av sig har jag fått panik och precis tvärtom, när jag slutat skriva har han börjat. Men det är inte det som är själva grejen.
Mest blir jag trött på mig själv. Varför håller man fast vid någon som sårar en så djupt? Är det för att man aldrig någonsin skulle tro att just den personen kunde såra dig så mycket? Hur kan en person som du känner utan och innan bara bli helt förändrad och försvinna?
Vi hade även en underbar hund tillsammans, Atlas. Jag hade aldrig valt att skaffa honom om jag var ensam, men tillsammans skulle vi klara det. När det sedan tog slut ville inte j ha honom, och ville att vi skulle sälja, men det skulle jag inte klara av. Jag tog honom själv men båda var ägare. Fixade hundgård, mamma fick hjälpa till att ha honom på veckor och helger när jag inte kunde. Och det har allvar varit så sjukt jävla jobbigt! Men inte kan jag sälja min lilla pojke när jag redan har förlorat min stora pojke? J hade honom ibland, mest när det passade honom såklart, rätt självklart men jag fick ju ta honom all annan tid. Nu är han i alla fall bara min på heltid. Det känns bra såklart för jag vet att han får motion och har det bra på dagarna, för i j´s hus tuggade han bara sönder allt.
Men när ska jag ha tid för att göra något för mig själv? Det har nog bara blivit lite för mycket. Det har varit en jävla jobbigt uppbrott, flytt hem till mamma, renovering av ett helt hus och sen flytt dit, Atlas själv på heltid, 100% jobb med en körsträcka på 70 minuter/dag och på detta en jävla kuk sjukdom, diabetes. Sedan är jag så trött så jag somnar sju varje kväll när jag jobbar, hinner inte med något. Jobbar, hem och ut med atlas, in och duscha, äta (om jag hinner/orkar) och sen direkt somnar jag. När ska jag någonsin få tid till att göra något jag vill göra?
Med uppbrottet försvann många vänner också. Kompisar som jag träffat varje vecka, som han fortsätter att träffa utan att någon av dem märker eller ens bryr sig om att jag inte är med längre, självklart är det jobbigt. Men vissa känner kanske att de måste välja sida, och det kan inte jag påverka.
Nu har vi brutit helt, och det kommer aldrig att bli vi igen. Det känns jobbigt men som en av mina killkompisar sa – ”om han ändå inte kommer att bli samma gamla kille igen, är det då värt det? Om du aldrig kan lita på honom igen, vad tjänar det då till?” Och det är såklart sant. Men det betyder inte att han inte är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på innan jag går och lägger mig. Det är okej att sakna någon att sova jämte och någon att dela vardagen med. Men jag kan inte heller hålla fast i någon som vill ha mig SEN. Jag vill ha någon som vill ha mig hela tiden och som inte kommer såra mig.
För första gången i mitt liv ska jag tänka på mig, och Atlas såklart. Det ska bli mitt nyårs löfte till mig själv. Jag ska bara umgås med folk som får mig att må bra och som bryr sig om mig och jag ska jobba på världens bästa jobb med världens bästa barn. Resten får komma av sig själv. Jag vet bara en sak, att jag inte orkar ha det såhär längre.
Precis som Shirley Clamp sjunger i min nuvarande favoritlåt: ”Var inte rädd, jag går bredvid dig”
