Elin ٩(●̮̮̃•̃)۶

Jag vet inte vad som händer, men på några sekunder slungas jag rätt tillbaka till tiden som var för sex år sedan. Samma mörker, samma ensamhet, samma känsla av att vara totalt meningslös. Jag vet själv att imorgon är känslan borta, kanske tillochmed om en timma, men ändå. Det känns sjukt hur väl man känner igen den. Man tror att man har kommit över det, att just det mörkret har slutat infinna sig i kroppen, men plötsligt så finns den där.

Hur vet man om man är redo? Så många delar av mig skriker att jag vill bli liten igen, slippa oroa mig över vuxensaker. Bara tanken på att jag om ett halvår är färdigutbildad får mig att vilja kräkas. Nästa dag kan jag knappt vänta på att det här halvåret skall gå så snabbt som möjligt för att jag vill bli kastad in i arbetslivet.
Vissa dagar känns det helt okej att ta hand om ett hushåll på två personer, att diska, städa, tvätta, plocka, klippa gräset, odla grönsaker, laga mat, handla, hänga tvätt, vika tvätt, bädda sängar mm. Andra dagar vill jag bara tillbaka hem till mamma, tänker att fan vad skönt man hade det förr, när man slapp bry sig. Kanske man skulle flytta sig tillbaka dit igen, bli ett barn igen trots mina 22 år.

Det är svårt, livet är svårt. Även om det känns lätt de flesta dagarna så finns det klart dagar där det känns skit. Idag är en sådan dag.