8/10-2010
Jag har det bra. Jag vet. Men vad är det som inte stämmer?
Ibland när jag känner att jag blir deppig och att allt känns skit så stannar jag upp och tänker efter. Då kan jag skämmas. För egentligen har jag det så jävla bra. Jag har allt man kan behöva, egentligen, och jag trivs med mitt liv, egentligen. Men varför kommer de stunderna eller ibland dagarna när allt känns så jobbigt? Jag vet inte ens varför det händer, och ser inget samband med hur jag lever eller något sådant. Det kan vara en helt vanlig dag när jag är med mina kompisar. Helt plötsligt känns det som att jag är utanför allting, och att det de säger till mig inte riktigt kommer fram. Det spelar ingen roll hur roligt jag precis haft, eller hur mycket jag tycker om de jag är tillsammans med, jag får bara den obehagliga, jobbiga men tyvärr så välkända känslan inom mig. Och jag kan inte sätta ord på varför.
Det kan vara en helt vanlig familjekväll i soffan, när jag varit borta många dagar, och kan tycka att det är skönt att ligga i soffan och kolla tv med mamma och Clara. Ibland är det även någon mer hemma. Jag kopplar av och det känns skönt, allting. Men helt plötsligt så finns den där, den där jävla känslan att allt inte är okej.
Jag blir rädd när den kommer, speciellt när jag inte vet varför den är här, när det liksom inte har hänt någonting som borde ha kallat fram känslan. Men ändå känner jag den. Den gnager i mig och jag kan inte koppla av.
Värst är det när känslan av tomhet och ensamhet kommer på kvällarna, det kan vara både när jag sover själv, eller tillsammans med någon, det spelar ingen roll. Då kan jag känna att jag är ensammast i världen, att ingen är så misslyckad som mig,och att jag har tusen saker jag borde ta tag i innan det är för sent. Just då, på natten, så känns det som att ingen har det lika jobbigt som jag. Fast att jag vet att det är fel. Och när väl känslan har kommit, då är den jäkligt svår att skaka av sig.
Ibland är det bäst att bara blunda, och hoppas på en bättre dag imorgon.
Ibland när jag känner att jag blir deppig och att allt känns skit så stannar jag upp och tänker efter. Då kan jag skämmas. För egentligen har jag det så jävla bra. Jag har allt man kan behöva, egentligen, och jag trivs med mitt liv, egentligen. Men varför kommer de stunderna eller ibland dagarna när allt känns så jobbigt? Jag vet inte ens varför det händer, och ser inget samband med hur jag lever eller något sådant. Det kan vara en helt vanlig dag när jag är med mina kompisar. Helt plötsligt känns det som att jag är utanför allting, och att det de säger till mig inte riktigt kommer fram. Det spelar ingen roll hur roligt jag precis haft, eller hur mycket jag tycker om de jag är tillsammans med, jag får bara den obehagliga, jobbiga men tyvärr så välkända känslan inom mig. Och jag kan inte sätta ord på varför.
Det kan vara en helt vanlig familjekväll i soffan, när jag varit borta många dagar, och kan tycka att det är skönt att ligga i soffan och kolla tv med mamma och Clara. Ibland är det även någon mer hemma. Jag kopplar av och det känns skönt, allting. Men helt plötsligt så finns den där, den där jävla känslan att allt inte är okej.
Jag blir rädd när den kommer, speciellt när jag inte vet varför den är här, när det liksom inte har hänt någonting som borde ha kallat fram känslan. Men ändå känner jag den. Den gnager i mig och jag kan inte koppla av.
Värst är det när känslan av tomhet och ensamhet kommer på kvällarna, det kan vara både när jag sover själv, eller tillsammans med någon, det spelar ingen roll. Då kan jag känna att jag är ensammast i världen, att ingen är så misslyckad som mig,och att jag har tusen saker jag borde ta tag i innan det är för sent. Just då, på natten, så känns det som att ingen har det lika jobbigt som jag. Fast att jag vet att det är fel. Och när väl känslan har kommit, då är den jäkligt svår att skaka av sig.
Ibland är det bäst att bara blunda, och hoppas på en bättre dag imorgon.
