tillbaka igen
Mm, nu är jag tillbaka igen, efter sisådär ett halvår. Vad har hänt sen sist? Hmm..
Jag och Joacim har nu varit ihop i 7 månader, det känns bra.
Har knappt varit i skolan alls sen efter jul nu, vi har knappt några lektioner, och de vi väl har är inte obligatoriska, så har blivit mycket lam tid hemma.
Känns som att allt går mot mig lite.
Jag förstår inte, jag har Joacim, som är världens bästa pojkvän, verkligen! Jag har kompisar som jag kan umgås med om jag vill det, jag har en familj som jag tycker om, och jag tycker egemtligen om att vara i Halmstad med Malin och allt sånt, men ändå känns det jobbigt.
Jag har haft huvudvärk i typ en månad nu, alltså extrem huvudvärk, så var hos läkaren för att kolla om de va något när jag ändå var där på diabeteskontroll, men hon sa bara att jag skulle vänta någon vecka till, och samtidigt ta panodil hela tiden för att se om de hjälpte. Har väl inte direkt hjälpt, så nu är deiallafall bestämt att jag ska ta panodil hela dagarna i typ två veckor, och blir det inte bättre då så bli det akuten. fan :(
Det var skönt förr när Joacim bara jobbade helgerna, så kunde han vara med mig på veckorna när jag var ledig, eller komma till mig i Halmstad. Nu har han jobbat dubbla jobb i snart sex veckor, och det är jobbigt. Han jobbar sju dagar i veckan, och ofta långa dagar, så vi träffas mest på kvällarna. Men nu har han iallafall bara en helg kvar efter denna, så då får vi träffas lite längre stunder hoppas jag.
Diabetesen då? eh... Var hos läkaren och hade blivit bättre än förra gången, hon var nöjd. Men jag känner ingen skillnad, så vad spelar det då för roll känner jag mer. Känns bara onödigt. Har ingen direkt ork till att försöka heller.
Fattar inte var all min ork tar vägen, haar knappt gått i skolan på tre veckor, går hemma hela dagarna känns det som. FAst jag har jobbat några dagar, träffat Malin och varit med Joacim typ varje kväll, men ändå känns det typ som att tiden står stilla.
Jag saknar tiden som var förut. Jag saknar Elin som fan, när vi alltid umgicks varje helg, nu är hon alltid så långt borta. Jag saknar Becka, vi umgicks oftast alla tre, och det var alltid så jäkla kul, nu är hon borta på skola och har kul, och jag är kvar här hemma. Fast jag äri Halmstad ibland så är jag alltid nästan hemma på helgerna.
Saknar faktiskt de mesta som brukade vara nära mig förr, och jag vet att det säkert är lika mktmitt fel att det inte bir att man umgås lika mkt längre, men tycker ändå det är jobbigt och tråkigt.
Man kommer längre och längre ifrån alla i sin närhet, och jag orkar inte rikigt bry mig så mkt att jag tar tag i det, känns mer som att jag ser allting utifrån, och inte kan göra något åt det.
Fan vilket deppigt inlägg det här blev nu bara för det, men så kändes det idag.
Som sagt så älskar jag mina kompisar, det gör jag verkligen, förlåt att jag inte riktigt orkar ge er allt tillbaka som ni ger till mig. det kommer bli bättre, jag lovar.
Joacim,älskar dig som fan.
Jag och Joacim har nu varit ihop i 7 månader, det känns bra.
Har knappt varit i skolan alls sen efter jul nu, vi har knappt några lektioner, och de vi väl har är inte obligatoriska, så har blivit mycket lam tid hemma.
Känns som att allt går mot mig lite.
Jag förstår inte, jag har Joacim, som är världens bästa pojkvän, verkligen! Jag har kompisar som jag kan umgås med om jag vill det, jag har en familj som jag tycker om, och jag tycker egemtligen om att vara i Halmstad med Malin och allt sånt, men ändå känns det jobbigt.
Jag har haft huvudvärk i typ en månad nu, alltså extrem huvudvärk, så var hos läkaren för att kolla om de va något när jag ändå var där på diabeteskontroll, men hon sa bara att jag skulle vänta någon vecka till, och samtidigt ta panodil hela tiden för att se om de hjälpte. Har väl inte direkt hjälpt, så nu är deiallafall bestämt att jag ska ta panodil hela dagarna i typ två veckor, och blir det inte bättre då så bli det akuten. fan :(
Det var skönt förr när Joacim bara jobbade helgerna, så kunde han vara med mig på veckorna när jag var ledig, eller komma till mig i Halmstad. Nu har han jobbat dubbla jobb i snart sex veckor, och det är jobbigt. Han jobbar sju dagar i veckan, och ofta långa dagar, så vi träffas mest på kvällarna. Men nu har han iallafall bara en helg kvar efter denna, så då får vi träffas lite längre stunder hoppas jag.
Diabetesen då? eh... Var hos läkaren och hade blivit bättre än förra gången, hon var nöjd. Men jag känner ingen skillnad, så vad spelar det då för roll känner jag mer. Känns bara onödigt. Har ingen direkt ork till att försöka heller.
Fattar inte var all min ork tar vägen, haar knappt gått i skolan på tre veckor, går hemma hela dagarna känns det som. FAst jag har jobbat några dagar, träffat Malin och varit med Joacim typ varje kväll, men ändå känns det typ som att tiden står stilla.
Jag saknar tiden som var förut. Jag saknar Elin som fan, när vi alltid umgicks varje helg, nu är hon alltid så långt borta. Jag saknar Becka, vi umgicks oftast alla tre, och det var alltid så jäkla kul, nu är hon borta på skola och har kul, och jag är kvar här hemma. Fast jag äri Halmstad ibland så är jag alltid nästan hemma på helgerna.
Saknar faktiskt de mesta som brukade vara nära mig förr, och jag vet att det säkert är lika mktmitt fel att det inte bir att man umgås lika mkt längre, men tycker ändå det är jobbigt och tråkigt.
Man kommer längre och längre ifrån alla i sin närhet, och jag orkar inte rikigt bry mig så mkt att jag tar tag i det, känns mer som att jag ser allting utifrån, och inte kan göra något åt det.
Fan vilket deppigt inlägg det här blev nu bara för det, men så kändes det idag.
Som sagt så älskar jag mina kompisar, det gör jag verkligen, förlåt att jag inte riktigt orkar ge er allt tillbaka som ni ger till mig. det kommer bli bättre, jag lovar.
Joacim,älskar dig som fan.
