4/6-2010
Varför är det så svårt att veta vad man känner? Jag blir helt förvirrad. Ena dagen så känns allt helt perfekt, och i nästa sekund så vill jag ingenting. Hur ska man kunna tolka det?
Varför måste det vara så jävla svårt för mig att förstå att det faktiskt finns folk som tycker om mig? Jag blir helt störd bara genom att tänka på det. Hur fan skall någon kunna tala om för mig vad som stämmer om jag inte själv vet vad jag vill? Kom igen tänk, vad vill jag? Jag har ingen jävla aning. Lite mycekt svordomar nu kanske, men jag blir irriterad. På mig själv bara, men ändå.
Ibland känns det bra att ha bloggen så att man kan snacka av sig lite här, för det finns faktiskt itne så jävla många som vill lyssna, så är det.
Och jag hatar DIG så sjukt jävla mycket, det finns ingen i hela världen jag hatar mer än dig. Och jag vet att det inte är något, men hade det varit det så hade jag ändå gått därifrån nöjd, för väljer den dig hellre än mig så är den ingenting att ha.
jag hör vad du säger, jag hör alla dina ord, varför är det så svårt för mig att förstå dem? jag fattar inte.
sen ensamheten, det är det värsta jag vet. jag klarar inte av det. jag hatar att vara ensam. jag får panik efter bara några minuter, eller okej, en timma klarar jag högst, sen får jag panik. känns det som. riktigt så illa kanske det inte är, men det känns så.
så hur fan ska man kunna veta vad man känner? som det känns nu vill jag lägga mig i min säng under mina täcken och gråta, och aldrig mer komma upp därifrån. är det normalt?
jag vill bara prata med någon , vill att någon skall lyssna och säga att det jag känner är normalt. eller iallafall berätta för mig hur jag ska göra, för jag vet i fan hur jag ska göra längre.
hjälp?
Varför måste det vara så jävla svårt för mig att förstå att det faktiskt finns folk som tycker om mig? Jag blir helt störd bara genom att tänka på det. Hur fan skall någon kunna tala om för mig vad som stämmer om jag inte själv vet vad jag vill? Kom igen tänk, vad vill jag? Jag har ingen jävla aning. Lite mycekt svordomar nu kanske, men jag blir irriterad. På mig själv bara, men ändå.
Ibland känns det bra att ha bloggen så att man kan snacka av sig lite här, för det finns faktiskt itne så jävla många som vill lyssna, så är det.
Och jag hatar DIG så sjukt jävla mycket, det finns ingen i hela världen jag hatar mer än dig. Och jag vet att det inte är något, men hade det varit det så hade jag ändå gått därifrån nöjd, för väljer den dig hellre än mig så är den ingenting att ha.
jag hör vad du säger, jag hör alla dina ord, varför är det så svårt för mig att förstå dem? jag fattar inte.
sen ensamheten, det är det värsta jag vet. jag klarar inte av det. jag hatar att vara ensam. jag får panik efter bara några minuter, eller okej, en timma klarar jag högst, sen får jag panik. känns det som. riktigt så illa kanske det inte är, men det känns så.
så hur fan ska man kunna veta vad man känner? som det känns nu vill jag lägga mig i min säng under mina täcken och gråta, och aldrig mer komma upp därifrån. är det normalt?
jag vill bara prata med någon , vill att någon skall lyssna och säga att det jag känner är normalt. eller iallafall berätta för mig hur jag ska göra, för jag vet i fan hur jag ska göra längre.
hjälp?
