♥ Dag 2 – Min första kärlek.
Kärlek. En kärlek kan ju handla om väldigt många olika saker. Man kan känna kärlek för en kompis, ett djur, en familjemedlem eller annat. Men här handlar det nog om kärlek kille-tjej tror jag.
Jag har alltid under min uppväxt varit ihop med många killar, förr när man inte var seriösa. När man blev lite ändre hade jag några kortare förhållanden också, men var aldrig kär.
Det är snart ett och ett halvt år sedan jag kände mig kär för första gången, och det var när jag träffade Joacim. Han var kär i mig ett tag innan, eller intresserad iallafall, och fick nog kämpa i över ett halvår innan jag vågade släppa mina spärrar och känna vad jag verkligen kände. Vi träffades några gånger, första gången på alla hjärtans dag 2009, men vi kallade oss inte för ett par förän den 9 augusti 2009, på min lillasyster Claras födelsedag, så det är lätt att komma ihåg. Sedan dess har vi träffats praktiskt taget varenda dag, vi har nog inte sovit ifrn varandra mer än kanske 50 dagar på de typ 500 dagarna vi har varit tillsammans, och det känns bra. Jag var i sälen en vecka förra vintern, och joacim var hos sin pappa i norge en vecka i somras, och det var de två värsta veckorna. Hur mycket kan man sakna någon? Jag tror att det berodde på att man visste att man inte kunde träffas, hade jag varit hemma och han också hade jag känt att jag kunde träffa honom om jag ville, och då har jag itne lika mycket panik över att behöva se honom.
Iallafall. Vad ska jag mer skriva om Joacim? Jag tror att alla mina kompisar är trötta på att höra om honom, för tjatar nog om honom jämt. :P
Jag bor nästan hos honom på heltid, och jag trivs väldigt bra i hans hus, det känns perfekt att bo där tillsammans med honom. Skulle nog inte vilja flytta dit på heltid, då det hade kunnat kännas för tidigt för oss, och dessutom trivs jag med att ha olika möjligheter med boendet.
Joacim är det bästa jag har, och vi trivs väldigt bra ihop. Det var nog inte många som skulle tro att vi skulle vara tillsammans så länge, och inte minst vi själva, men det har flutit på bra, och jag hoppas att det fortsätter då.
Självklart bråkar vi ibland, men vem gör inte det? Hur skulle ett förhållande bli om man bara var sams hela tiden?
Vi är båda bara 21 år, och jag förstår att det är lönlöst att hoppas och försöka se in i framtiden, är vi tillsammans hela livet lär vi märka ändå, vi är tillsammans så länge det känns bra för oss båda, och sålänge vi fortsätter att vara kära. Sedan får vi se hur långt det räcker.
Just nu räcker det för mig.
<3
Jag har alltid under min uppväxt varit ihop med många killar, förr när man inte var seriösa. När man blev lite ändre hade jag några kortare förhållanden också, men var aldrig kär.
Det är snart ett och ett halvt år sedan jag kände mig kär för första gången, och det var när jag träffade Joacim. Han var kär i mig ett tag innan, eller intresserad iallafall, och fick nog kämpa i över ett halvår innan jag vågade släppa mina spärrar och känna vad jag verkligen kände. Vi träffades några gånger, första gången på alla hjärtans dag 2009, men vi kallade oss inte för ett par förän den 9 augusti 2009, på min lillasyster Claras födelsedag, så det är lätt att komma ihåg. Sedan dess har vi träffats praktiskt taget varenda dag, vi har nog inte sovit ifrn varandra mer än kanske 50 dagar på de typ 500 dagarna vi har varit tillsammans, och det känns bra. Jag var i sälen en vecka förra vintern, och joacim var hos sin pappa i norge en vecka i somras, och det var de två värsta veckorna. Hur mycket kan man sakna någon? Jag tror att det berodde på att man visste att man inte kunde träffas, hade jag varit hemma och han också hade jag känt att jag kunde träffa honom om jag ville, och då har jag itne lika mycket panik över att behöva se honom.
Iallafall. Vad ska jag mer skriva om Joacim? Jag tror att alla mina kompisar är trötta på att höra om honom, för tjatar nog om honom jämt. :P
Jag bor nästan hos honom på heltid, och jag trivs väldigt bra i hans hus, det känns perfekt att bo där tillsammans med honom. Skulle nog inte vilja flytta dit på heltid, då det hade kunnat kännas för tidigt för oss, och dessutom trivs jag med att ha olika möjligheter med boendet.
Joacim är det bästa jag har, och vi trivs väldigt bra ihop. Det var nog inte många som skulle tro att vi skulle vara tillsammans så länge, och inte minst vi själva, men det har flutit på bra, och jag hoppas att det fortsätter då.
Självklart bråkar vi ibland, men vem gör inte det? Hur skulle ett förhållande bli om man bara var sams hela tiden?
Vi är båda bara 21 år, och jag förstår att det är lönlöst att hoppas och försöka se in i framtiden, är vi tillsammans hela livet lär vi märka ändå, vi är tillsammans så länge det känns bra för oss båda, och sålänge vi fortsätter att vara kära. Sedan får vi se hur långt det räcker.
Just nu räcker det för mig.
<3
