Förskollärare
Vi torkar snor, vi håller om, vi tröstar, kramas mycket. Vi leker med duplo, räddar gubbar som är fast i brinnande hus, lär oss hur samhället fungerar. Vi har teman, teman om hur man är som kompis, hur man gör för att vara en bra vän, hur man säger förlåt. Vi pratar om djur, vad får vi av djuren, hur låter dem, är de farliga? Vi tröstar ett barn som har skrubbat sitt knä i asfalten när hon lekte polis, vi blåser, tvättar, sätter på plåster och kramar lite till. Vi bakar knäckebröd, barnen är självklart med och får hälla i alla saker, klart att det blir kladdigt, klart att det blir lite konstiga kakor om man häller i 6 dl mjöl istället för 3 för att barnet tappar räkningen, men det är inte så noga. Hellre att man gör det tillsammans än att barnen inte lär sig. Vi pottränar, byter många kissiga byxor, tragglar på toaletten "dra ner byxorna ordentligt" eller "försök slappna av". Vi läser Bockarna Bruse på toaletten för att barnet ska tänka på annat och kanske kanske kommer det en skvätt kiss, vi jublar, gör high five, för det är ju en stor grej att slippa blöjan! Vi går till skogen, vi stannar 25 ggr på 100 meter för att det finns saker utmed vägen som man bara inte KAN gå förbi. Sniglar, löv, maskar, fina stenar och oj, vilken stor bil som körde förbi. Vi äter mat, man får smaka på allting, annars vet man inte vad man gillar. Vi tränar på att hålla i kniv och gaffel, "blir man bjuden på middag av kungen någon gång så kan man inte sitta och äta bara med gaffel". Vi läser sagor, oj vad vi läser sagor. Vi läser läskiga sagor, roliga, spännande, kittlande, tråkiga. Vi läser samma saga tre gånger på raken för att det är just den där sagan som är så vääääldigt bra just idag! Vi spelar spel, vi lär oss turtagning, färger, lär oss att visa hänsyn, att låt andras tankar betyda lika mycket som våra egna. Vi är ute, vi spelar bandy, vi cyklar fort fort fort, vi leker ta, bäst är det om fröken är den som ska ta barnen, (vi får bara akta så vi inte skrattar så mycket så vi kissar ner oss) vi bygger sandslott, vi planterar, äter goda jordgubbar i landet.
Ibland har vi dåliga dagar, vi är inte mer än människor. Vi kommer till jobbet sura ibland, irriterade över andra saker i livet. En kommentar "Vad fin du är" från ett barn och den känslan är som bortblåst. Söta kommentarer varje dag. Satt en gång med en ledsen kille i knät, han tryckte sig mot mig och jag höll om och tröstade. En större kille sitter mittemot, han skulle hellre svimma än att våga sitta sådär nära mig, trots att han egentligen kanske skulle vilja. Han säger - *piiiip* tycker verkligen om dig Elin. Jaha, säger jag, varför tror du det? - Jo för han sitter så nära ditt hjärta. Och precis så är det, det hade denna fyraåring redan förstått, att man får en nära relation, man håller barnen nära hjärtat. Det är många timmar de träffar oss och vi dem, oftast mer än vad de träffar sina egna föräldrar utslaget på en vecka. Vi bråkar, surar, skriker och ibland är vi densämstafrökensomnågonsinfunnits, för att i nästa sekund skoja, skratta, spela ett spel, hålla handen när det blir läskigt, och vara den där bästa fröken som man kan vara ibland. Vi har en vardag tillsammans, barnen vet vad som gäller och jag vet vad som gäller. Sen att man får en klump i magen när barnen slutar som sexåringar och ska börja skolan, det är det bara vi som vet, för till barnen peppar vi och säger att det ska bli roligt fast man ibland känner att "små vänner vad roligt det hade varit om alla kunde vara kvar här". Så börjar allting om, nya barn, nya föräldrar, nya grupper, och det blir samma sak där. Vi formas tillsammans, vi hjälper varandra, och vi gör allt vad vi kan för att det ska vara roligt, tryggt, lärorikt och utmanande på vår förskola.
Så snälla, sluta kommentera att vårt jobb är slappt, att vi "passar barn", att vi leker hela dagarna och att antyda att den verksamheten vi har inte är viktig. Det handlar om vår nästa generation, vilka människor vi kommer att möta när vi är gamla. Så rätta mig om jag har fel, men för mig har vi ett av de absolut viktigaste jobben, vi tar ju hand om det bästa som finns.
Men det kommer alltid finnas de som tycker att vi har det slappt, att det inte är så viktigt. Och då får du gärna tycka det, men jag vet att när jag kommer till jobbet imorgon så kommer 10 barn ropa "Nu kommer Elin" och "Hej Elin" och minst hälften av dem, om inte fler, kommer springa fram och ge mig en kram. Och någon kommer säga att jag är fin, någon kommer ha längtat efter mig och jag vet att jag kommer ha längtat efter dem. Så jag kan leva med att du inte tycker att jag har ett viktigt jobb, jag vet ju sanningen.
